onsdag 31 oktober 2012

It breaks me up to leave so suddenly, knowing we might never meet again.

Tjugotvå Femtioett.
Klockan Nolltre nollnoll går bussen ifrån Statoil-macken. Jag och mamma åker i många timmar, innan vi äntligen kommer fram till Prag. Det förklarar väl rubriken. Muse, som jag ska se om bara två månader har en låt som heter Prague. Jag har aldrig vart där, men efter att ha sökt på Tumblr så ser det rätt vackert ut. Men det gör väl det mesta på Tumblr, inte sant?

Nåja, jag hörde någon säga (hela tumblr, alltså) att det är Halloween idag. Det är så tragiskt att vi i Sverige inte firar det mer. Att inte alla, vuxna som barn, klär ut sig. Har gatufester och event. Musik på torget, ljuslyktor överallt. Eller det kanske vi har, men att det bara är så att i Nässjö, här är allt dött. Som vanligt.

Nu måste jag iallafall gå och lägga mig. Ska ju upp snart igen ändå. Men det är fint att det fortfarande finns folk som bryr sig om vad jag skriver, verkligen. Ni är som guld, varenda en. Fast bättre än guld. Mycket bättre.


måndag 29 oktober 2012

Darling?

Klockan är runt halv ett och jag vet, jag vet så väl att jag inte borde skriva nu. Inte nu när jag är sårbar och gråtfärdig. Inte nu när jag ligger som knäckebrödssmulor i sängen, och går bara mer och mer sönder.
Men det är inte så att jag mår dåligt. Nej, inte på det sättet. Jag är bara sådär gråtfärdig som alla tonårstjejer är någon gång ibland. Det blir liksom någon krock när stress blir till ro och skratt blir till tårar. För det är ju just vad de blivit. Tårar. Och en sak till; Torka aldrig tårar utan handskar.

Det var längesen jag grät så mycket till en film (eller som i detta fall, TV-serie). Men jag bara grät. Och grät och grät och grät. Fantastiska Jonas Gardell.

Huvudet värker, men det tror jag helt enkelt beror på att jag fick en enorm vilja att spela sims förut. Så jag startade det gamla spelet (2, såklart), och kom inte ifrån datorn på flera, flera timmar.

Imorgon är det måndag, men det är okej. Det är trots allt höstlov.