Dag 4 - Den bästa boken jag läst. Och varför.

Dethär är lätt.
Den allra bästa boken jag läst heter "Inte som andra döttrar". Den handlar om Nancy Spungen. Om ni inte vet vem det är så kan ni kolla upp henne och "Sid Vicious" på wikipedia, så fattar ni snart.
Boken är skriven av hennes egen mamma, Deborah Spungen.
Man får följa Nancys uppväxt, hur familjen (vilket är Nancy, 2 syskon och 2 föräldrar) kämpar för att klara av Nancy, som är en "jobbig unge". Ända sedan att hon föddes var hon väldigt olik alla andra barn i hennes ålder. Taget ur wikipedia:

 "Nancy föddes fem veckor för tidigt och led av cyanos, en sjukdom som orsakas av syrebrist i blodet och som gjorde henne blå. Hon hade även gulsot. Som barn var hon väldigt hyperaktiv och ibland också våldsam mot sina yngre syskon. Hon hotade att döda en barnvakt och när hon var elva år attackerade hon sin mor med en hammare. När hon var elva hade hon blivit relegerad från skolan och gick i terapi eftersom hon led avdepression. Det var också i den åldern hon försökte begå självmord första gången. Under tonåren medgav hennes terapeut att Nancy antagligen var schizofren."
Här har vi dock en grej som inte stämmer. I boken får man nämligen reda på att läkarna aldrig berättade för Nancys föräldrar att hon kunde vara schizofren, utan istället klandrade dom för att vara dåliga föräldrar, vilket är en ganska viktig punkt i hela boken.

När Nancy var 17 flyttade hon till New York, och senare till London. Där bodde hon med Sid Vicious, basisten i Sex Pistols. Nu var dom tillsammans grova heroinmissbrukare, som Deborah märkt tydligt redan när Nancy bodde i New York.


Den 12 Oktober 1978 hittar Sid Nancy död under ett tvättställ. Kvällen innan hade Sid däckat tidigt under en fest, och anklagades sen för mordet. Eftersom att det är Nancys mamma som skrivit boken så får man följa hela berättelsen, hur hon får brev ifrån Sid, följs av reportrar och är nära självmord, flera gånger.


Varför gillar jag boken så mycket då?
Jo, det är såhär:
När jag läste boken insåg jag att fan, man får inte ge upp sådär enkelt, hur svårt det än är. Man kan bara fortsätta kämpa. Deb är en av de starkaste människorna jag någonsin hört talas om, och man kan inte annat än se upp till henne. Liksom... ha henne som en slags förebild. Det är också jävligt gripande att se hur Nancy kämpar och kämpar för att överleva sig själv. Och ja, jag grät många gånger när jag läste. Inte bara när Nancy mördades. 
Och en sak till! Det finns folk som säger att det var Nancy som mördade Sid (som överdoserade efter att han släppts fri), och visst, dom har väl en slags poäng när dom säger att det var hon som fick honom att börja missbruka knark. Men när man läser boken inser man verkligen hur mycket Sid älskade Nancy, och det är så jävla fint så man gråter. Han överdoserade inte för att han själv skulle må bättre, han överdoserade för att han skulle få vara med Nancy.


Det finns också en film som bygger på boken. Sid & Nancy. Se den!