HEY! WAIT! Del 3.

Hallådärköttochblåbärseanbananhär. Eller nae. Men ändå.
Jag skrev just ner som en liten, hm, fortsättning, på dendär "berättelsen", eller vad ni nu vill kalla den. Var absolut inte rädda att säga vad ni tycker. Fick nästan ingenting på Del 2, så nu förväntar jag mig att varje liten kotte som läser ska ha NÅGON åsikt. Bra eller dålig spelar ingen roll. Bara något. c:

Efter att Kurts röst börjat eka i högtalarna gick jag in i köket. På kylskåpsdörren hänge alla dedär gamla fotona. Ett av dom föreställde mig ridandes på en kamel i turkiet. Jag ville inte se det.
På kortet var jag så liten, så otroligt omedveten av att det fanns en värld utanför min familj och mina bästa vänner, så otroligt omedveten om att det faktiskt fanns värre grejer än när min bror drog av Barbies huvud och gömde det någonstans. Det kunde dröja flera dagar innan mamma äntligen hade lyckats tvinga honom att ta fram huvudet. Fast då var Barbie redan död för mig, för vem kunde leva utan huvud i flera dagar?

Jag öppnade kylskåpsdörren, men det fanns ingenting gott därinne, så jag stängde igen.
Gick in i TV-rummet igen, där ljudet av Nirvana fortsatte strömma i de gamla högtalarna. Heart Shaped Box spelades. En av mina favoritlåtar. Jag skruvade på volym-knappen tills det blinkade ”MAX” med röda bokstäver.
HEY, WAIT!
Jag tog en grön filt som någon (antagligen jag själv) slängt på golvet, sen la jag mig på soffan med filten virad runt både armar och ben. Tiden innan jag somnade, gick fyra ord på repeat i min hjärna.
”Vi ses snart Kurt.”

Efter att ha slumrat till en stund satte jag mig upp. Skivan var slut och det var tyst i hela huset. En hemsk tystnad, nästan obehaglig. Men den tystnaden avbröts snart av att någon satte nyckeln i ytterdörren och vred om. Handtaget trycktes ner och innan jag visste ordet var hördes min mammas mjuka röst i hallen.
”Hallå, är det någon hemma?” ropade hon.
”Jag är här”, ropade jag tillbaka.

Mamma kom in i rummet. Hon ställde sig i dörrkarmen och såg på mig. Först hade hon ett stort leende på läpparna, men det förändrades snabbt.
”Men lilla vännen, vad har hänt!?” sa hon. Jag fattade ingenting. Vaddå ’vad har hänt?’. Jo... jag har legat och sovit i någon timme, det är väl det som har hänt.
”Vad menar du?” frågade jag. Mamma tittade frågande på mig.
”Du... har du gråtit?”
Jag skyndade mig med att få upp mobilen som låg i min vänstra framficka. Jag speglade mig i den mörka displaysen.
På mina kinder fanns det inga långa sträck av eyeliner, som man oftast ser i filmer, men där fanns tydligen något annat. Stora klumpar av svart kajal låg i små påsar under ögonen.
Ja, vad fan hade hänt?