Marsmåndag.

Idag dåva.
Första praodagen. Det gick bra. Lite segt, men ja.
Det gick bra.
Fast nu till det viktiga.

När jag kom hem på lunchen låg ett kuvert på köksbordet. Från Universal Music.
Jag studerade handstilen och visste precis. Det var från honom.
Det var från snubben som har fångat mig när jag störtat mot botten.
Det var från snubben som är den bästa snubben i hela världen.
Det var från Håkan Hellström.

I höstas skickade jag ett brev till honom. Det sa jag nog aldrig? Nåja, det gjorde jag iallafall.
Jag tackade för allt. Konserterna, minnena, och inte minst, musiken. Jag tackade för att han funnits där hela tiden.
För mig.
Hos mig.
Jag begärde inget svar av honom. Jag hade inte ens räknat med något.

Jag öppnade kuvertet. Sakta drog jag upp det hårda pappret. Det var en bild, den där bilden som jag vet hänger över min bästa väns säng. Som alltid får mig att tänka på henne.
Iallafall. Jag vände på bilden. "Till Tilda" stod det. Och "Håkan Hellström". Och ett slående hjärta. Och det var det som behövdes. Det var det som behövdes för att jag skulle börja gråta något förskräckligt och skratta och le och... allt. På samma gång. Allt var liksom... det går inte att förklara.

Iallafall. "Brevet" eller "Hälsningen" eller vad man nu ska kalla den, sitter nu vid min säng. Som en påminnelse.
Varje ensam stund, sömnlös natt eller sorgefyllt ögonblick, ska jag kunna se på brevet. På mitt namn skrivet av en av världens allra bästa varelser. Åt mig.

Vill ni ha en bild? Den får ni imorgon, om jag hinner. Vilket jag antagligen gör.
Gonatt mvh lycklig.