Nu, när det blåser på månen, ska du ta mig härifrån?

Kände att magen började göra ont, något så fruktansvärt, under första lektionen. Fick be min lärare om att jag skulle få gå ut ur klassrummet. Höll på att spy när jag gick igenom korridoren.
Sen fick mamma komma och hämta mig, och efter timmar av Disney Channel, Vampyrer Suger och MTV så känns det bra igen. Blev faktiskt rädd att jag skulle vara tvungen att kolla upp det. Jag som hatar lasarett.

Kan ju dela med mig om det förresten, varför jag avskyr lasarett;
I September förra året spelade jag match och fick en rejäl smäll i bröstkorgen. Det gjorde förfärligt ont och jag fick genast svårt med aningen, men varken jag eller någon annan tänkte mer på det när matchen var slut.

Någon vecka senare skulle jag och resten av laget åka och spela matcher under en hel helg. Då fick jag skitproblem med andningen, och hade svårt att spela hela helgen. När vi kom hem skulle vi kolla upp om det var något fel, och fick då svaret att det var ansträngningsastma. 
Jag fick olika sorters mediciner jag skulle inhalera dagligen och vid träning.

Så. Nu hade jag fått medicin som skulle få mig att slippa mina problem med andningen. Fint. Hjälpte det då? Inte något vidare.

För några veckor sen så fick jag ont i knäet. Efter att jag gått till en idrottsmassör (INTE lasarettet), så konstaterade han att jag hade alldeles för korta lårmuskler, och att jag fick nöja mig med att stretcha ordentligt och träna även om det skulle kännas lite i knät, och så fick jag en ny tid att komma.
Jag gjorde som han sa, och bara efter några veckor känns det grymt mycket bättre, och jag kan vara med på varenda träning och göra övningarna, kanske inte på det sättet jag brukar, men i alla fall grymt mycket bättre än när knät var som ondast.

När jag kom tillbaka så bad jag honom även kolla min rygg, som jag haft ont i. Jag berättade även att jag hade ansträngningsastma.

Då visade det sig att på min högra sida av ryggraden, där stod det inte alls rätt till. Jag har faktiskt inte riktigt förstått vad som var felet, men han utbrast bara "Du har INTE ansträngningsastma".
Han berättade att det skulle gå att rätta till, men att det kunde ta ett tag att få allt på plats i ryggen, eftersom att jag hade gått med det i mer än ett år.

Mina känslor var blandade. Dels så tänkte jag "Fan vad skönt att slippa alla besvär med andningen och alla mediciner som inte hjälper", och dels tänkte "Hur i hela världen kunde tanterna på sjukhuset skita i att kolla ryggen, som har så mycket med andningen att göra!?"

Senare berättade min massör att mer än 80% av alla som har fått "diagnosen" ansträngningsastma, egentligen har fått en smäll som har mosat ihop ryggen, och därför gör det betydligt svårare att andas.

Jag vet att sjukhus ofta får kritik, och jag är egentligen inte en sån människa som vill klaga. Jag vet att sjukhus gör fantastiska jobb med många patienter, men sånt här ska fan inte hända.