Något jag skrev.

Här sitter jag i min ensamhet, trötthet, förkyldighet.
Och så får jag en jättelust att skriva något. Och så gjorde jag det.
Så... jag tänkte dela med mig lite. Det skulle vara kul om någon kunde säga vad dom tycker.

FÖRRESTEN. Videon. Ungefär 27 min. kvarstår.

Patrice kollade sig i spegeln. Jag satt bredvid. Förundrad över hur hon ens kunde komma på tanken att se sig i spegeln. För mig såg hon helt perfekt ut, helt jävla perfekt.
Jag satt där en lång stund och kollade på henne innan jag, som tur var, lyckades komma på mig själv. Fy vad pinsamt det hade varit om hon märkt mig. Hon skulle tro att jag kollade in henne eller något. Det gjorde jag inte. Jag tyckte bara hon var väldans vacker, och att det var så konstigt att hon inte hade någon pojkvän. Jag hade aldrig ens sett någon kolla på henne. Fast jag hade inte heller någon, så min smak kanske inte är den bästa iallafall.
Jag tog tag i mig själv och gick in på den fula lilla toaletten.
När jag kom ut igen var det ingen kvar. Ensam. Nej, jag hade aldrig varit ensam, jag har alltid mina vänner där för mig. Fast... inte just i detta läget. Dom trodde säkert att jag redan hade gått.
Jag tog på mig den lila mössan och gick ut ifrån omklädningsrummet.

Det var kallt ute. Svinkallt. Fast det var ingen snö, som tur var. Det var bara... kallt. Jag gick över parkeringen, förbi de små tegelhusen fulla av lärare som försökte få in lite vett i barnens skallar.
När jag kom fram till huset där mitt klassrum låg, hus C, tog jag en titt på klockan. Fem i tio. Fan. Fem minuter försenad.
Jag sprang de sista meterna fram till mitt gula, fula skåp. Efter att skickligt ha fiskat upp nyklarna ur den vänstra framfickan, låste jag upp skåpet och slängde in skolväskan, mössan och de svart-vitrandiga fingerlösa vantarna. Fan, fan, fan. Jag hade matte. Matteläraren hette Åke. Åke var en hemsk människa.

Trots att jag visste att man skulle vara så diskret som möjligt om man blev försenad till en lektion, lyckades jag på något sätt slå dörren i en bokhylla och totalt fyra böcker föll mot marken.
Hela klassens ögon stirrade på mig. Men jag orkade inte bry mig. Istället tog jag upp böckerna och skyndade mig fram till min bänk. Jag kunde känna hur Åkes ögon satt som klister på mig, och jag fortsatte bara stirra ner i den fula träbänken jag hade framför mig.
”Jasså... du har inget att säga?”. Åke fortsatte stirra. Jävla stirr-åke. Ni vet dendär känslan man kan få av att man bara vill dra ut någons ögon? Den känslan hade jag.
Jag kollade på gubbjäveln som stod där framför mig. Kollade på hans fula, blå-rutiga skjorta. Kollade i hans trötta, stirriga ögon. Jag ville inte säga förlåt. Men det gjorde jag, annars skulle jag säkert bli utslängd.
”Ja, sorry att jag är försenad. Min klocka funkade inte.” Åke skrattade sitt fula skratt.
”Haha, visst, miss. försenad, vi kan väl köra på det idag, då.”
Jag hatade honom så starkt. Egentligen ville jag bara springa ut ifrån klassrummet och aldrig komma tillbaka. Men där fanns en hake. Mina föräldrar. Jag skulle inte svika dom sådär. Dom ansträngde sig för att jag skulle få gå i en börja i en bra skola trots att vi bodde i fel del av staden, dom var med på alla dedär utvecklingssamtalen där jag och läraren hjälptes åt att berätta om vilket underbart humör jag hade. Fast allt var egentligen för att göra dom glada. Och ja, jag har respekt för mina föräldrar, trots att jag önskade att jag inte hade. Iallafall inte så mycket som jag hade.

Jag märkte att Jonah skrattade. Jonah var en tuff kille som alla tjejer ville ha, som av någon anledning kommit bredvid mig i mattesalen. Honom hatade jag också. Jävla Jonah. Jävla Åke. Jävla matte.

”Käften” viskade jag till Jonah så fort Åke vänt sig om. Ja, det var nog nu. Jag orkade inte ta skiten av Jonah längre. Han gjorde alla så ledsena, men mig skulle han inte bryta ner. Jag sa emot. Jonah blev förvånad.
”VAD HAR JAG GJORT!?” skrek han. Åke vände sig om. Jag svarade Jonah.
”Låt mig se här... du sitter och skrattar åt mig för att jag kom för sent? Det är så jävla shysst alltså. Så jävla shysst.”
Jonah kollade på mig. Åke kollade på mig. Hela klassen kollade på mig. Det tog flera sekunder innan någon gjorde något ljud ifrån sig. Denhär gången var det klassens bimbo, Martine.
”A, men, precis! Måste du va så jävla taskig Jonah? Seriöst, det är inte kul ju.”
Nu började det igen. Drama queen var i farten och jag var snart ute ur diskusionen. Jonah började tönta sig mot Martine och Jonahs kompisar skrattade. Martine blev förbannad och hennes bimbosar gjorde som hon.
”Ja, asså sluta Jonah!” Fast egentligen visste jag att Martine var svinkär i Jonah. Annars hade hon inte lagt sig i. Åke stirrade vidare. Fast denhär gången stirrade han på Martine och Jonah.
”Nej, nu får ni sätta er och vara tysta, eller gå ut. Det borde du också tänka på, miss försenad.” Åke log. Jag var inte arg. Nej, jag vara förbannad. I mina tankar ställde jag mig upp på bordet, gjorde en perfekt ninjaspark rakt upp i Åkes ansikte och avslutade med att bryta nacken av honom.
”Okej” svarade jag, medens jag i mina tankar kunde se Åke lida till döds.




Sååååååå, folks, säg vad ni tycker nu. Vad kan förbättras? Ska det vara en fortsättning?