fortsättning på dendär berättelsen...

Ni veeet, jag skrev en berättelse, och lite folk ville att jag skulle fortsätta. Här kommer något som vi får kalla för "del två". Var inte rädda att säga vad ni tycker!
...

När lektionen var slut rusade alla ut, som vanligt. Jag tog det nästan för lugnt, som vanligt.
Jag hade alltid undrat varför alla blev så stressade när Åke sa att vi fick lämna klassrummet. Visst, det är klart man vill därifrån så fort som möjligt, men ändå. Jag lovar, alla förutom jag skulle dö i hjärtattack en dag, så som dom stressade.
Jag slog ihop boken, reste mig från stolen och gick mot dörren.
”Jag tror det skulle vara bäst om du kunde stanna här ett litet tag.” Jag kände Åkes ögon i min rygg. Jag stannade. Fast egentligen ville jag bara fortsätta gå och låssas som att jag inte hörde.
Jag vände mig om.
”Varför?”
Åke log mot mig.
”Det vet du nog” sa han. ”Eller du kan nog åtminstonde komma på det om du funderar i några sekunder.”
Jag la armarna i kors.
”Nå... vad är det du vill?” sa jag och stirrade på idioten. Han skrattade sitt fula skratt.
”Jag förstår inte varför du är så väldans sur hela tiden, bara!” sa han och la huvudet på sne. Han tyckte nog att han själv var så jävla bra eller något. Den tanken äcklade mig nästan lika mycket som gubben själv. Jag vände mig om, och gick iväg. Åkes skratt ekade bakom mig. Jävla Åke.

Utanför satt Agnes och Linn och väntade på mig. Dom brukade, av någon konstig anledning, alltid vänta på mig efter matten. Fast inte annars, nej, inte när man ska gå på toaletten efter idrotten till exempel, för då var lektionen helt plötsligt viktigare.
”Fy fan vilken idiot han är!” sa Linn. Ja, Linn hade rätt. Så jävla rätt. Åke var ett äckel som skulle kunna dränkas nere i Dahlsjön. Så idiotisk var han.
”Mm”, svarade jag och tog Agnes hand och drog upp henne ifrån där hon satt på golvet. ”Mm, det är han verkligen.”
Linn suckade. Jag också. Agnes bara stod där och sa ingenting. Ungefär så som det brukade vara.

Efter att ha kastat in geografiboken i skåpet efter sista lektionen, tagit min mössa, mina vantar och min väska, låst skåpet och gått ut genom dörren, kände jag dendär underbara känslan man kan känna ibland. Frihet.
Resten av klassen stannade kvar, som vanligt, och kramades, och berättade för varandra vad de skulle göra i helgen. Själv skyndade jag mig bort ifrån skolan. Jag tillomed sprang en bit. När jag kom fram till min cykel, hoppade jag på, och cyklade därifrån så snabbt som möjligt.

Vinden blåste i ansiktet på mig. Det var fortfarande svinkallt ute. Ett tag kändes det som att fingarna skulle trilla av, fast det gjorde dom aldrig, som tur var.

Jag svängde in genom grinden och parkerade cykeln på gräsmattan. Sen skyndade jag mig in i huset och låste dörren bakom mig.
Om det hade varit en film, allt dethär, skulle man tro att jag blev jagad av någon. Men det var jag inte. Jag hade bara alltid en sån lust att låsa in mig och inte behöva komma ut igen förrens mina föräldrar sparkade ut mig. Fast jag visste att på måndag, klockan kvart i åtta, skulle jag behöva låsa upp dörren och skynda mig ut till cykeln iallafall.
Jag knöt upp de svarta converse-skorna och sparkade av mig dom.

Jag gick fram till sterion. Den underbara, älskade sterion. I den satt Nirvanas ”In utero”.
”Frihet”, viskade jag mig till mig själv och tryckte på play-knappen.