Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver, men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Sitter i mörkret med stora hörlurar som spelar Håkan för hela slanten. Här kommer lyckan för hundar som oss.
Det är en av de mest genialiska låtarna någonsin. Det känns extra fint att sitta och prata med världens finaste Beata också. Vi är så jävla retard. Det är bara för er att gilla läget.

Gick ut för att kolla efter stjärnfall. Gick in igen. Det var alldeles för kallt, tyvärr. Men knäppte en bild på månen som jag redigerade lite iallafall. Alltid något, inte sant?