3-4-5 Juni 2011.

Vart ska jag börja? Ingen aning. Antagligen i Nässjö tredje juni tvåtusenelva. 

I rulltrappan stod jag med en stor och en liten väska. Påväg ner till spår 7 där tåget med "Skövde" på skärmen stod. Jag sa Hej Då till käre mor min och gick på lokaltåget. Efter någon minut fick jag ett sms av Hanna. Hon frågade vilken vagn jag satt i. Första skrev jag. Det var fel. Jag satt i sista vagnen. Men efter några minuter stack ändå hennes och Louizes huvud in genom vagnen. 

Dom intog platserna bredvid mig och berättade att dom var påväg till Jönköping. Fint med lite sällskap med fina människor. Fick en jordgubbe av Louize också. Hihi.

Och så började tåget rulla mot Skövde. Äntligen, tänkte jag, äntligen.

I Jönköping gick Hanna och Louize av, och jag fortsatte åkturen mot Skövde Central. Satte headset'et i öronen och körde "Känn ingen sorg för mig Göteborg"-albumet på repeat. Visserligen har jag bara halva albumet på mobilen. Men ändå.

Och så rullade jag in där, på Skövde Central den 3 Juni 2011. Såg världens bästa Beata och kramade henne tills jag trodde hon skulle gå sönder. Stackarn. Men jag hade saknat henne så mycket.

Och så, efter att ha fyllt på Beatas busskort på pressbyrån, tog vi bussen till Hjo. Fint var det, att äntligen få komma hem, tänkte jag.

Efter att ha åkt förbi Helenahallen och blivit påmind om senaste gången jag var i Hjo (det var innan MCR-konserten. Och för de som inte vet, så har MCR en låt som heter Helena. Därför var just Helenahallen lite speciell.). Men ja, efter att ha åkt förbi hallen och haft några funderar om vart "I Love Hjo"-skylten var någonstans, så var vi äntligen hemma. Vi gick upp för backen (nedanför brandstationen!) och vidare mot det numera vita huset där familjen Rautio bor. Hela familjen hade jag saknat.

Sen gick vi ner mot hamnen. På vägen gick vi in på caféet och köpte glass. Underbar kulglass. Sen satte vi oss där nere på det lilla tåget och åt glass. Jag hade en strut, Beata en bägare. Och så tog vi massa kort på varandra och kände att vi hade en awesome helg framför oss.

Så söt att man bara avlider :')

Så. Där satt vi. Och efter att glassen var slut gick vi bort mot parken. Det var rent utsagt skitfint och jag hade aldrig varit där förut. Även där tog vi massa bilder. Och så lyssnade vi på Håkan. Riktigt fint var det, riktigt-jävla-fint.
Vi satte oss på en brygga. 68765 myggor cirkulerade över våra huvuden, men vi brydde oss inte. Det åkte förbi båtar. Inte många, och inte så värst stora, men ändå båtar. Och vi bara satt där, visserligen i skuggan, men ändå hade vi det så himla gött.

Sen gick vi vidare i parken. Fick en idé om att sjunga med till Håkans låtar och samla in pengar i min hatt. Fast det gjorde vi aldrig. Fast det är väl tanken som räknas, eller vad säger man?
Efter en stund ringde Beatas mamma och frågade efter oss. Då gick vi hemmåt. Sen gick vi och köpte pizza på en ny pizzeria. Efter att ha väntat på våran kebabpizza i ett antal minuter så tog vi med pizzan, två burkar sallad, två burkar kebabsås och två colaburkar ner till en brygga vi Vättern. Där satte vi oss och hade det ännu bättre än förut. Solen var påväg neråt. Änder (som jag tror att det heter) kom och ville ha kebab. Vi gav dom lite, bara för att dom var så söta.

Efter att ha suttit där på bryggan, i solen med hand-delad kebabpizza och världens vackraste Håkan spelandes med ett halvbra mobil-ljud, gick vi till Ica. Där köpte vi massor med godis och chips. Sen gick vi hem.

Sen var det bara en sak kvar att göra – tagga som fan inför Håkan som vi skulle se LIVE på Slottskogsvallen dagen därpå. Åh, fina tanke.

”Det sjuka är att det känns som att konserten redan har varit, för det känns så himla bra... men sanningen är att den faktiskt inte är förrens imorgon. Och det är bara ännu bättre.”

Med våra magar fulla av chips, godis, kebab och en hel del fjärilar (inte för att vi ÅT några fjärilar, men ändå) så la vi oss någon gång mitt i natten.  Herre gud, imorgon var det dags för Håkan.

4 Juni 2011

Vid 8:40 vaknade vi. Ungefär. Vilket är helt sjukt. Antagligen vaknade vi så tidigt eftersom att det var THE BIG DAY. Konsert-dagen. Håkan-dagen. Kalla dagen vad du vill.
Efter frukost och ännu mera taggning inför konserten startade bilen och vi var påväg till GÖTTELABORG. En av världens finaste städer, for sure.
Resan dit var lång, men värd. För när vi kom fram till Slottskogsvallen var det bara att inta plats i kön. Nummer 433 fick Beata. Jag 434. Ni kanske tänker att det var jättelångt bak... men då måste jag få tillägga att det var ganska exakt 19 409 människor bakom oss i kön.
Så... som två snart 14-åriga små fangirls gick vi och köpte mat.

”I want a water and a… wienerkorv”

Jag var bara tvungen att visa er Beatas episka citat till de engelsk-talande människorna som sålde mat. Det var så episkt att jag trodde jag skulle svimma av skratt.
Sen satt vi med resten av kön ytterligare en stund. Vi placerades på en speciell plats (som bara tillhörde just våra nummer, woho!) och satt där bland andra Håkan-fangirls. Det var faktiskt några få som sjöng med i det halvkassa mobil-ljudet av låtar som ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Vi två, 17 år”.
Sen skulle vi gå på de halvtrevliga bajjamajorna (som man mindes från Ullevi), och det var just då något helt sjukt hände. För i kön till bajjamajorna började någon sjunga ”För sent för Edelweiss” inne på scenen. Nej, det var inte Håkan. Men så kom där en andra vers och hela kön började skrika sådär fint som man skriker på konserter. En man i ett grönt linne såg man på storbildskärmen där inne på arenan och en mycket igenkänd röst kom ur högtalarna. Håkan.
Soundcheket varade i runt en timme. Vi fick även höra honom (ensam) köra 2 steg från paradise.Helt sjukt var det.

”BEATA! MAN KAN SE... *krash, jag tappade min mobil och hela kön till bajjamajjorna fnissade* MAN KAN SE EN GRÖN PRICK DÄRINNE!”

Så löd mitt citat när jag lyckades skymta scenen. Det var helt galet. Hjärtat slog snabbt och man hade faktiskt en aning om att man faktiskt skulle ha den gröna pricken där inne på scenen bara några meter framför sig samma kväll.
Sen gick jag in på den skitiga bajjamajjan och tog på mig linnet jag köpt när vi kom till arenan. Beata tog på sig T-shirten hon köpt.

Sen satte vi oss i kön igen. Vi var sådär nördigt exalterade över att få sitta och sjunga med i Håkans soundcheck.
Framåt halv 6 ställde sig hela kön upp. Vi började gå mot ingången, och vid 6-tiden var vi inne på arenan (efter att vi blivit av med vattenflask-locken i ingången, jävla vakter). Fnittrande sprang vi in på planen och mot scenen. Vi kom ganska långt bak, fast ändå innanför första staketet. Och så satt vi där ett bra tag, lyssnade på Blues-musik som spelades i högtalarna och hade svårt att fatta att snart var det dags.
Publiken ställde sig upp och man kom betydligt närmare scenen. Minutrarna gick skitlångsamt och vi hoppades att Håkans intro-låt, en the Who-låt, skulle börja spelas.
Men det gjorde den inte. Däremot, 45 minuter efter att Håkan egentligen skulle entra scenen, började en låt om Göteborg spelas och man kände att jo, nu var det dags. Trots att jag och Beata inte kunde en textrad var det dags. Och där kom Han och hela augustifamiljen ut på scen. Äntligen.
Sen var det bara för dom att köra på. Svetten rann nerför ansiktet efter bara några låtar och fyfan vilken lycka det är. Hela publiken spred sån glädje att man egentligen bara skulle vilja kyssa varenda en därinne, tillomed de fulla grabbarna som stod några rader framför oss i kön.
Det gjorde jag dock inte. Det hade tagit alldeles för lång tid att springa runt och kyssa nästan 20 000 pers där inne på arenan. För ja, så många var det. 19 842, för att vara exakt. Och jag var den 434 av alla dom. Hihi.

Men låtarna kom, en efter en, vissa kunde man hela texten till, andra kände man knappt igen. Men fint var det, så jävla fint att man bara kunde gråta av glädje. Håkan, varför är du så fin?

Undet ett mellansnack håller jag upp örngottet som vi hade kladdat på. Han pekar på det och ler sådär vackert.
Jag var tvungen att fråga Beata om det verkligen var VÅRAT örngott han pekat på. ”Ja, jag tror det” svarade hon, lika gråtandes som jag. Av lycka, förståss.

Sedan fortsatte han köra på.
Ramlar var, är och kommer alltid att vara en av mina favoritlåtar. Den är så otroligt... härlig. Just sayin’.

Håkan tackar publiken för ett sedan gå ut ifrån scenen (han kom tillbaka senare). Ännu en gång håller jag upp örngottet. Och han pekar på det, igen. Sen säger han något i stil med ”Trots att Tusen tack är två korta ord, så betyder dom väldigt mycket” Och jag och Beata fortsätter stå och gråta som små barn. Som vi visserligen är.

Håkan, som själv erkänner att det inte ens är lönt att förstå sig på hur många som är där för honom, är vacker. Kvällen är vacker. Fjärde juni tvåtusenelva. Så satans vackert.

När han säger att de ska köra en låt dom inte kör så ofta, men den hör hemma i Göteborg, och sedan säger att den heter ”vid protesfabrikens stängsel” gråter jag OCH Beata igen. Där står vi som två nördar och kramas och gråter och lyssnar och skriker och lever.
De första raderna i denhär låten är så otroligt vackra att jag avlider. Nästan.

”Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel och sa att livet va något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig.”

Efter att den är klar säger han ”denhär låten hör också hemma här”. Då hör man början av dendär låten varenda svensk kan melodin till. KÄNN INGEN SORG FÖR MIG, GÖTEBORG sjunger 19 842 fans och det är kärlek överallt.

Men nu måste jag berätta om detdär som var pricken över i:et på hela konserten.

Ni vet låten ”Nu kan du få mig så lätt”? Det är en magisk låt som Håkan nästan aldrig kör live. Det är också min absoluta favoritlåt.

När jag hör piano-introt till ”Nu kan du få mig så lätt” är hela makren runt mig full med tårar. Av lycka. Ni kan nog inte ens förstå hur mycket denna låt betyder för mig. Och jag ska nog inte ens göra ett försök att förklara. Men den betyder en hel del, kan vi väl säga.

Så, sista låten var det. Efter kom fyrverkerier och det kändes faktiskt väldigt jävla bra.
Håkan försvann ifrån scenen och vi fattade att han inte kom tillbaka för att köra en till låt. Så jag och Beata gick mot utgången, med ca 19 000 fans som tryckte på bakom oss.

Vi hittade Beatas mamma och gick emot bilen. Där låg syskonen och halvsov och vi var exalterade som fan, men trötta. Kan ju säga att det inte dröjde lång tid förrens vi somnade.
Vid 2-tiden var vi hemma i Hjo.

5 Juni 2011

Vid 12-någon-gång vaknade vi. Steg upp. Åt frukost. Pratade konsert. Gjorde oss iordning. Pratade konsert. Pratade ännu mer konsert.

Efter en isglass och en GT i kiosken satte vi oss på världens mest awesomiga gunga. Vi lyssnade på Håkan, drömde oss tillbaka till kvällen innan.

När klockan var strax efter 4 skjutsade Beatas mamma in oss till stationen. Där var det hej då och tack för en av de bästa helgerna någonsin.

Vid 16:54 började tåget rulla hemåt. Med Håkan i öronen kladdade jag sönder varenda spypåse med låttexter och citat.

Tack Beata. Tack övriga familjen Rautio. Tack alla fansen. Tack vakterna (VI SÅG JÖRGEN IFRÅN ULLEVI), och sist men absolut inte minst... tack världens finaste Håkan.