39/Äpple-kanel-vanlij

Det är den andra april tvåtusentretton. Den viktigaste musikern jag vet fyller 39 år. Vi ses om 18 dagar, Håkan.

Påsklovet är bra. Det är lugnt och stilla och fridfullt och allt sånt. Gott, helt enkelt. Precis som äpple/kanel/vanilj-yoghurten jag äter just nu. Helt fantastisk må jag säga.

Keep on fighting.

Idag har jag åkt längdskidor. Jag vet, det är chockerande, men jag gjorde faktiskt det. Flög fram i spåren, liksom. Eller inte.

Nåja, saker och ting är lite svajiga nu, men så länge man står på stadiga ben och har ögonen fast på målet så spelar det ingen roll hur det spöregnar - eller hur snöstormigt det är. I'll keep on fighting.

Piece of my heart.

Det var ett tag sen.
Sen sist har jag firat jul. Nyår. Anat vår. Anat vinter. Anat istid. Anat vår igen. Oroat mig. Varit fruktansvärt lycklig. Tävlat i musik. Tävlat i basket. Gått i skolan. Gått runt hemma. Tagit årets första utomhus-löprunda. Tagit årets första inomhus-löprunda. Ja, tänk, jag har missat helt att det har blivit ett nytt år och att jag antagligen ska önska gott nytt år, trots att mer än en tolftedel redan har gått.

Jag har spelat fruktansvärt mycket basket på sistone. Inte fruktansvärt kanske... snarare fantastiskt. Fantastiskt mycket basket. Fantastiskt mycket träning. Fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt.

Tjugoandra.

Tjugoandra december och snön fortsätter bara falla.
Det är som moln överallt, över kullar och gatlampor, och om två dagar är det julafton.
Ikväll har Emelie varit hos mig. Vi har bara myst med pulkaåkning, varm choklad, julmusik och julkalendern.
Granen står framme, likaså julklapparna. Små som stora, och ja, även det allra största. Den där speciella klappen som man bara vill riva upp och kyssa på. För jag vet ju faktiskt vad det är i.

Nåja, imorgon kommer jag väl inte hinna skriva något, och chansen att jag gör det på julafton är väl ganska minimal.
Ni får ha en fantastisk jul. Merry, merry christmas.

Snart.

Snören och rosetter, paketpapper och massor av tejp. Men nu är jag iallafall så gott som klar med årets julklappsinslagning.
Tre dagar kvar innan jag ska springa ut i snön och skrika "JULLOV". Och det bubblar redan i magen, så oerhört förväntansfull är jag faktiskt.

Tredje advent.

Jag tar ett stort jävla hopp och landar i en tillvaro omringad av ljusstakar och julklappsplanering. Det är den sextonde december och allt är lugnt och sansat, samtidigt som det är brutal kaos.
Jag lyssnar på TRÉ! för första gången och tänker "Helt okej ändå".
Jag kommer för alltid att behålla förkärleken till Green Day på något sätt. Jag har nämligen förstått att allt de gör är så jävla genialiskt.

Idag har jag köpt en mysig liten anteckningsbok (eller vad det nu är). Den var inte billig men vacker, det var den allt. Min lilla kärlek.

Det är tredje advent och imorgon är det måndag morgon. Inget jag har någon ångest för dock, då sista skolveckan alltid är den bästa. Kyss.

I've got a feeling, this year's for me and you.

So Happy Christmas. I love you baby.

Det är andra december idag. Nolltvå-elva. Julkänslan i mig blommar upp och Absolute Christmas går på repeat. Jag älskar julen, december, snölagret, ljusstakarna, chokladkalendrarna, den varma chokladen och lugnet. Lugnet. Det ständiga lugnet.

Det är som att alla vet att snart är det dags: snart ska vi umgås och omringa oss av värme. Värme, julklappar och stearinljus. Ur skivspelarens högtalare hörs den vackraste jullåten i hela universum: Fairytale of New York.

Om det råkar dröja lika länge till nästa inlägg får ni ha en fantastisk jul.

It breaks me up to leave so suddenly, knowing we might never meet again.

Tjugotvå Femtioett.
Klockan Nolltre nollnoll går bussen ifrån Statoil-macken. Jag och mamma åker i många timmar, innan vi äntligen kommer fram till Prag. Det förklarar väl rubriken. Muse, som jag ska se om bara två månader har en låt som heter Prague. Jag har aldrig vart där, men efter att ha sökt på Tumblr så ser det rätt vackert ut. Men det gör väl det mesta på Tumblr, inte sant?

Nåja, jag hörde någon säga (hela tumblr, alltså) att det är Halloween idag. Det är så tragiskt att vi i Sverige inte firar det mer. Att inte alla, vuxna som barn, klär ut sig. Har gatufester och event. Musik på torget, ljuslyktor överallt. Eller det kanske vi har, men att det bara är så att i Nässjö, här är allt dött. Som vanligt.

Nu måste jag iallafall gå och lägga mig. Ska ju upp snart igen ändå. Men det är fint att det fortfarande finns folk som bryr sig om vad jag skriver, verkligen. Ni är som guld, varenda en. Fast bättre än guld. Mycket bättre.

Darling?

Klockan är runt halv ett och jag vet, jag vet så väl att jag inte borde skriva nu. Inte nu när jag är sårbar och gråtfärdig. Inte nu när jag ligger som knäckebrödssmulor i sängen, och går bara mer och mer sönder.
Men det är inte så att jag mår dåligt. Nej, inte på det sättet. Jag är bara sådär gråtfärdig som alla tonårstjejer är någon gång ibland. Det blir liksom någon krock när stress blir till ro och skratt blir till tårar. För det är ju just vad de blivit. Tårar. Och en sak till; Torka aldrig tårar utan handskar.

Det var längesen jag grät så mycket till en film (eller som i detta fall, TV-serie). Men jag bara grät. Och grät och grät och grät. Fantastiska Jonas Gardell.

Huvudet värker, men det tror jag helt enkelt beror på att jag fick en enorm vilja att spela sims förut. Så jag startade det gamla spelet (2, såklart), och kom inte ifrån datorn på flera, flera timmar.

Imorgon är det måndag, men det är okej. Det är trots allt höstlov.

När förtrollningen är bruten är det dags att ge sig av.

Sitter i höstmörkret (ja, inomhus) och lyssnar på Moneybrother.
Har haft praktik hela veckan lång, på Lidl. Det var väl som det borde vara i en livsmedelsaffär från Tyskland: Varor att packa upp, pensionärer att hjälpa, pensionärer att bli irriterad på, tyskar att inte förstå ett ord av vad de säger.
Nåja, jag sitter i alla fall och äter upp min lön just nu. Godis, chips och cola är helt okej ändå. Helt okej; och värt det.

>>Här får ni en låt att lysa upp höstmörkret med<<

>>Och här får ni en till<<

Det är så mycket som händer känns det som. Imorgon är det seriepremiär för ungdomslaget, på söndag är det för damlaget. Ska alltså spela två basketmatcher i helgen, med en lite smått stukad fot. Ber till alla möjliga gudar för att det inte ska förvärras.

Detta rör inte er ett skit, jag vet. Men jag måste få skriva av mig lite. Inte för att det är någon tung börda att tänka på dessa saker, men ni förstår säkert. Förhoppningsvis.

Nåja, god natt på er.

Har nån hört nåt om Hurricane?

Jag har. Och jag går sönder.
Han ska lämna Augustifamiljen. Ni tänker "hepp då är han inte med i husbandet på På Spåret längre whatever??" men nej.
Augustifamiljen är Håkans band. Och Hurricane, ja, han är Hurricane. Och så är han ju Daniel Gilbert.
Kommer ju sakna hans presentationer, hans del i Tro & Tvivel och världens finaste Hurricane Gilbert.

Alla talar om dig, Hurricane.

Jag ger dig min morgon.

Det är morgon. Över täcket är det kyligt och tyst. Tyst i hela huset.

Idag ska jag på dop.

Egentligen har jag inte mycket alls att skriva om. Jag är tom, tom på allt. Tom på allt vad jag kan skriva här.
Men skolan. Den är okej. Och fritiden? Också okej. Ett tunnt okej, men ändå absolut okej.

Det är sommar i en sekund.

Tredje september. Solen värmer inte riktigt, men den bryter sig iallafall fram i springor mellan molnen. Folk som tror på sommaren gör vad de kan för att få sina ljusnande kroppar bruna igen, och folk som tror på hösten, sånna som jag, vi sitter inomhus och förundrar oss över hur det ens är möjligt.
Men just idag, allra just idag är det sommar för en sekund. En sval sådan, där höstvindarna drar över landet.
Jag tar en titt på termometern. Arton grader. Arton komma nio.

Allt rullar framåt. Det är inte längre en berg-o-dalbana. Det är inte någon ro i huvudet, inte alls, men det är lugnt nu. Iallafall idag. Just idag är jag stark.

Vi måste gå härifrån.

DEN HÄR STAN DRAR NER OSS TILL BOTTEN AV ÅN.

/Och rätten att ge upp för nån är den sista rätt man har.

Massvis av iPhone-bilder från Stockholm. Och en liten från Nässjö.

Jag var bara inte gjord för dessa dar.

Dygnet har pågått i tjugotre timmar och tjugoen minuter. Jag sitter i mörkret och lyssnar på Håkan. Augusti har börjar släppa in hösten och det är så vackert, överallt. Träden börjar skifta i en orange, snart alldeles gul dress.
Jag har gått första veckan i nionde klass. Känslorna hoppar upp och ner, hit och dit, från ställe till ställe, från känsla till känsla. Min hjärna skriker om hur bra allt är, samtidigt som hjärtat hela tiden påminner en om att man var bara inte gjord för dessa dar. Men det är okej. Jag känner att jag kan räkna mina alternativ med bara en hand, och det är som sagt, okej. Hösten har ju faktiskt kommit, och den har förvandlat allt till en grå-gul nyans. Natur som känslor. Men det är så det ska vara om hösten, grått och kallt, med tjocka filtar och stickade tröjor. Och massvis av te. Det är ju precis såhär det ska vara.

Deltar i tävling TJARÅ

Hitta en gaming dator på www.gamingdator.com, eller en duschvägg på www.duschvagg.se.

Trög onsdag.

Ligger hemma i TV-soffan med mensvärk.
Igår var första skoldagen. Numera går jag i 9C. Herregud ja. Är det nu man ska börja fika fyra gånger om dagen, läsa Veckorevyn, lösa korsord i gamla damtidningar, lösa suduko i dagstidningen och vakna alldeles för tidigt på mornarna?
Antagligen inte.
Inte än.

TV-dosans batteri var slut. Det är anledningen till att jag har fått ligga halvdöd framför TVn och se på Nyhetsmorgon och Doctors. Och så har jag ätit knäckebröd med tomat och salt och så har jag hoppats på att det skulle börja regna. Inte gjorde det väl det.

Vid halv ett börjar vår första riktiga lektion. Dessutom med ny lärare. Om jag mår bättre ska jag nog pallra mig dit.

Eller ta bussen.

Grâce à toi à nouveau je respire.

För tillfället sitter jag på ett tåg påväg från Stockholm till Nässjö. Utanför är himlen fylld av moln, och sprickor i molnen, där solen försöker ta sig fram.
Vi stannar till i Norrköping och Emelie halvsover bredvid.
Bakom mig sitter det fransmän och snubblar fram över ord på ett fantastiskt vackert sätt. I mina öron spelas Kent.

Kent, ja.

Igår var så vackert. Det var fantastiskt. De bara kom, och de bara gick, lika snabbt. Men det var okej, för igår var en av de bästa kvällarna någonsin.
Kent forever typ.

I dream my days away. I just let them pass.

God kväll kääääraste läsare.
Som är ca noll.
Men ändå.

På söndag ska jag se Kent. Herregud, ja. Jag, Emelie och mamma åker upp till Stockholm lördag morgon. Bor hos broder och shopparrrr losss.
Ska leta efter en väska förresten. Även om mina tygkassar är bland mina finaste ägodelar så blir det bara krångligt att ha dom som skolväskor i vinter när man ska gå till skolan vid klockan halv åtta i snöstorm.

I alla fall. Nu ska jag lyssna på min fantastiska "I dream my days away"-lista tills jag somnar, och drömmer om konserter och vinröda rosor i blomkransar. God natt.